Det hjälper
En grej som hjälper mig när jag känner mig lite ledsen är att titta en stund på "Amelie från Montmarte". Eller "Le Fabuluex Destin D'Amelie Poulin" som den heter på franska. Jag älskar och avgudar Audrey Tatou. Hon är så söt, vacker och fransk som bara hon kan vara. Och så älskar jag Frankrike. Maten, naturen, städerna, kusterna, byggnaderna, folket, och sist men inte minst SPRÅKET. Ett av mina störta misstag någonsin här i livet var att jag slutade med franska efter nian. Önskar att jag hade fortsatt så att jag har behärskat språket. Vem vet, kanske hade jag då flyttat till Frankrike istället? Men när jag är pensionär och trött på alla storstäder jag kommer att ha bott i så kommer jag flytta till södra Frankrike. Ha ett trädgårdsland och en katt. Odla massa lavendel. Äta goda ostar och dricka gott vin. Promenera i byn och småprata med folk. Spela boule. Läsa massa böcker. Denna tanke gör mig rofylld. Nästan lite så att jag längtar efter att vara pensionär. Där ska jag sitta i mitt lilla hus och se tillbaka på ett händelserikt liv där jag nått alla mina mål.
Gud alltså, när jag väl börja skriva kan jag inte sluta. Och det börjar i en ende och slutar i en helt annan.
Men nu är det sängen som gäller.
God natt.
PS. Ibland säger Klara att hon tycker att jag påminner om Audrey Tatou (Amelie), alltså utseendemässigt. Jag tror inte det stämmer men jag blir så glad att höra det! DS.
Kommentarer
Trackback
